Industripolitiken har gjort en tydlig comeback. Under flera decennier var selektiva statliga stöd till företag och branscher något som många ekonomer och beslutsfattare betraktade med skepsis. Globalisering, konkurrens och öppna marknader förväntades styra resurser till de mest produktiva verksamheterna. Under senare år har situationen förändrats. USA har lanserat stora industripolitiska program och EU har öppnat för mer omfattande statsstöd. En viktig orsak till denna omsvängning är Kina.
Kinas industripolitik är i dag mycket mer omfattande än andra länders (Naughton 2021; DiPippo m fl 2026). Staten använder inte bara direkta subventioner, utan även skattelättnader, billiga krediter, statliga investeringsfonder, offentlig upphandling, regleringar, lokala stödprogram och kontroll över banker och statsägda företag. Stöden är dessutom inte begränsade till ett fåtal strategiska tillväxtbranscher. De omfattar avancerade teknologier som halvledare, AI, batterier och bioteknik, men också mogna branscher som stål, petrokemi, textil och maskinindustri.
Artikeln analyserar hur omfattande Kinas industripolitiska stöd är, hur politiken har förändrats över tid och mellan branscher, vilka effekter den har haft på tillväxt och produktivitet samt varför Kina fortsätter att satsa så stora resurser på industripolitik. Den övergripande tesen är att Kinas industripolitik inte främst bör förstås som en serie enskilda stödåtgärder eller som en korrigering av specifika marknadsmisslyckanden, utan som ett växande styrsystem för teknologisk uppgradering, industriell självförsörjning och kontroll över strategiska värdekedjor. Systemet kan skapa snabb sektorsvis omvandling, men riskerar samtidigt att sänka den samhällsekonomiska effektiviteten genom överinvesteringar och felallokering.
